Lite små funderingar……..

Ibland måste jag stanna upp och titta tillbaka, titta tillbaka på det som faktiskt gör lite ont, för det gör ont att titta tillbaka på gamla bilder och inse hur stor jag var, för jag minns nämligen inte att jag var så där stor. Det har hänt att jag har hittat gamla kläder som jag hade då, även dom påminner mig om att jag var rätt stor….

Jag var som störst under dom allra jobbigaste åren, du vet dom där känsliga åren då man försöker hitta sig själv, vem är jag vad vill jag och varför? Under dom jobbigaste åren gick jag i Björkhagaskola en skola som jag kom att HATA. Jag var aldrig mobbad jag minns inte att någon sa eller kallade mig elaka saker, kanske hade jag tur? För så elaka som barn kan vara mot varandra så får jag skatta mig lycklig över att jag aldrig kände mig mobbad pga av min storlek. Däremot valde jag själv att dra mig undan och tillbaka för jag trivdes nog aldrig med den jag var själv.

Under mina år på Björkhaga gick jag i en Idrottsklass, trots min storlek spelade jag fotboll på elitnivå och var nog rätt bra på det jag gjorde, det var kanske det som räddade mig ifrån alla elaka ord?

Även fast jag aldrig var mobbad så minns jag åren på Björkhaga som jobbiga. Tjejerna i min klass var smala och söta som ”man” ska vara men det var inte jag, jag var helt enkelt bara Maria. Utseende fixeringen var då som idag lika hård och man skulle leva upp till vissa ideal så var det bara, men jag levde aldrig upp till dessa…

En grej som genomsyrande hela högstadiet var att man skulle vara BÄST. Tänk dig själv att sätta typ 12 killar och 12 tjejer i samma klass i stort sett alla dessa ville vara bäst i sin Sport i killarnas fall hockey och i tjejernas fall fotboll. Det gällde alltså att hela tiden bevisa för alla andra hur bra man var, om det inte var i matte eller engelska så var det på fotbollsplanen. Jag har aldrig gillat att tävla och att genomlida tre år att hela tiden behöva vinna och vara bäst var rätt jobbigt. Jag var inte mobbad men jag passade heller aldrig in.

Något som jag kom att avsky under mina år som stor och även under mina år som jag gick ner i vikt var ord som – ååå har du gått ner i vikt? – hur många kg har du gått ner?

Jag vet man kanske ska ta det som en komplimang? Att människor lägger märke till ditt hårda arbete? Men jag tog det aldrig så….

För mig betydde det att folk begrundade mig genom sina ögon hela tiden, det kändes som om folk bara dömde mig efter hur jag såg ut…..

Idag ser jag på de där med helt nya ögon men då hatade jag de…..

Idag blir jag bara glad när människor lägger märke till hur min kropp förvandlas,

Människor undrar kanske varför jag lägger ut bilder på mig själv? Jo för att vara helt ärlig är det för det första för att jag KAN för det andra för att jag är stolt över min resa och min utveckling. Jag har gömt min kropp i så många år men jag tänker inte göra det längre. Så länge jag kan minnas har jag haft stora problem med att vissa min kropp det har varit såååå jobbigt. Och när jag tittar tillbaka på gamla bilder så förstår jag faktiskt varför… Med det här menar inte jag att jag ser ner på människor som är stora eller på något sätt skulle tycka det är fel att vara stor. Jag önska bara att jag kunde haft en tillstymmelse av gott självförtroende och en bra självkänsla när jag var stor. Jag önska att jag kunde hitta en bild på mig från förr där jag ser genuint lycklig ut, men jag tror inte dom bilderna finns. Med det säger jag INTE att jag gick runt och var olycklig under hela min barndom.

Jag är inte nöjd med min kropp idag det är långt kvar innan jag kommer vara nöjd, vissa dagar kan jag knappt titta mig själv i spegeln för att jag känner mig i så dålig form.

Kommer man någonsin vara nöjd??

Med tanke på min bakgrund och hela min resa från överviktig till den jag är idag så blir jag ibland rädd, rädd för att tappa fokus och rädd för att jag ska tappa kärleken till träningen och rädd för att tappa fokus när det gäller min diet. Tro mig jag älskar de men jag är bara så rädd för att tappa den kärleken och glöden jag har för min träning.

 Jag lever inte under några tvång eller måsten jag lever mitt liv som jag vill och jag älskar min träning så tro inget annat….

Men jag är helt enkelt rädd för att bli mitt gamla jag, Rädd för att möta alla dom där känslorna igen.

Det är därför jag för alltid kommer vara tacksam för all hjälp jag får under min resa och jag kommer ALDRIG sluta tjata om det, ni som gjort eller gör en sådan här resa förstår nog vad jag menar.

Sarah hur ska jag kunna tacka dig?

Det är du som hjälper mig när jag är rädd för att tappa fokus det är du som får mig att förstår vilken resa jag verkligen gör, Jag är rädd för att ibland tappa mitt fokus men jag har också lärt mig att så länge jag har henne vid min sida så kan jag inte tappa fokus, så visst har jag varit livrädd för att förlora min PT om jag inte säger de så ljuger jag.

Jag vet vilket jävla tjatt men min resa innebär så många olika känslor så mycket hårt arbete och kostar faktiskt pengar så jag tänker vara tacksam och glad för att jag har The One And Only Sarah Bäckman som PT… Utan henne ingen resa…..

Jag är inte överviktig idag men dom där känslorna som jag hade då kan ibland komma tillbaka, då är det faktiskt rätt grymt att ha alla dessa bilder före och efter.

Då inser jag att jag har kommit ganska långt på min resa. Så svar JA jag kommer fortsätta vara som många anser besatt av min kropp och utveckling….

Sluta aldrig drömma en dag kanske din dröm blir verklighet.

Nu vidare och mot mina mål….

Over And Out // Maria 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag måste alltid ha stora och små delmål att sträva efter när jag tränar så att jag liksom vet vart jag ska och vart jag ska sikta.         I december 2014 satte jag ett nytt delmål. Delmålet var att nå en speciell fett%.   Tillsammans...

En resa som aldrig tar slut.     Min träningsresa börjar så smått i mars 2012. Att jag valde att börja denna resa var för att jag redan hade lyckats gå ner över 25 kg men ”sambo livet” gjorde tyvärr så att jag sakta men säkert började...

                          (Nöjd?)   Jag ser mitt liv flyga fram, Jag står i mitten och ser allt flyga fram med en rasande fart, jag hinner inte riktigt greppa eller förstå allt som rusar förbi. Jag kommer allt för ofta...

      Efter 25 månader med träning och olika dieter tror jag det är dags att erkänna att det här inte är något jag ”bara” gör det här är en livsstil, det här är mitt liv. Du är mer än välkommen att vara en del av mitt liv, men tro i...

        Under den senaste tiden har jag blivit mer och mer ifrågasatt när det handlar om min mat. Folk reagerar inte så jätte mycket på att jag tränar 11-13 pass i veckan utan det dom hakar upp sig på är mitt intag av mat eller som dom ser det mi...