Egoistisk? Eller bara mig själv?

När man tränar så mycket som jag gör är det nog väldigt lätt att bli egoistisk. Mm jag tänker använda det ordet för det är det jag tror att många både tycker och tänker ang. min träning och hur jag har valt att leva mitt liv.

Jag kan också till viss del förstå hur dom tänker och resonerar. För jag minns också den där Maria- hon som alltid var tillgänglig hon som alltid vände och vred på sitt liv för att det skulle passa alla andra, hon som var både barnvakt och hundvakt åt andra, hon som var spontan och alltid kunde komma när du ringde. Den där tjejen som helt enkelt anpassade sig efter alla andra. Jag valde att ha det så och trivdes med det då, tyckte det var skönt att va anpassningsbar och spontan.

Sedan ca 1 ½ år tillbaka har jag valt att leva ett annat liv, ett liv som innebär att jag inte längre kan vara den där spontana Maria. Eftersom jag under många år av min barndom och alla år som vuxen har haft hund och varit väldigt aktiv med mina hundar så innebar även det en stor krock- men inte för mig utan tydligen för många andra…

Kommentarer som – går du aldrig ut med dina hundar längre?

Jag skulle aldrig vilja spendera all den där tiden på gymmet, jag är hellre med min hund för jag är en ”riktigt” hundägare. Om man ska ha hund ska man ALLTID prioritera dom först och man borde alltid spendera den mesta tiden med dom, tycker inte du att du är lite egoistisk nu? Jag skulle inte vilja ha det som du.

Och om man inte lägger ut bilder eller texter om sina hundar på facebook tar man tydligen inte hand om dom…

Mitt liv och min umgängeskrets kan jag dela upp i olika delar.

Dom som jag umgicks med innan jag börja träna…

Dom som jag umgicks med tillsammans med hundarna.

Dom som umgicks/umgås med hela mig och som köper alla mina delar.

Det är intressant hur man delar upp sig själv och andra i olika fack här i livet, vid olika tillfällen plockar man fram vänner ur det facket som passar just för tillfälligt.

Det är tydligt framför allt via all socialmedia som vi använder oss av.

Om man tex lägger ut en bild på facebook på låt oss säga mina hundar- dom som kommer att gilla den bilden är dom som kommer från hundvärlden och dom som tar hela ”Maria” Jag tycker det där är intressant.  Jag hoppas inte jag lägger mina vänner i fack, för mina vänner är mina vänner oavsett om vi delar och brinner för olika saker.

Mina vänner är inte bara mina vänner när det passar mig utan alltid.

Jag har många finna vänner som tar hela mig och fast vi inte delar samma intressen delar vi våra liv och är genuint intresserade av vad som händer i varandras liv. Vi kan mötas och ha jätte roligt ihop trots olika intressen.

Men jag vet all socialmedia är väldigt ytlig, det är så lätt att gömma sig bakom en skärm och tycka och tänka saker. Som tur är vet jag vilka mina riktiga vänner är.

Min träning har inneburit en del nya vänner och kontakter så trots att det faktiskt har försvunnit en del människor ur mitt liv så har det kommit in nya fina människor i mitt liv. Och förhoppnings för att stanna.

Och vet du bara för att de inte vissas på facebook så händer det faktiskt.

Och jag tror inte att jag är en sämre hundägare idag än för 1 år sedan bara för att jag inte springer på massa ”hundsaker” längre.

Visste ni att i regel så ringer min klocka 02:45 2-3 gånger i veckan för att jag ska hinna gå ut med mina hundar. Och nee vi går inga koppelpromenader i området, jag åker själv till skogen med dom kl 03 på morgonen jag hundarna och massa ficklampor.

Jag tror att jag för det mesta lyckas pussla ihop mitt liv ganska bra

Hundar

Träning

Och

det sociala.

Och för att inte glömma mitt och P gemensamma företag som vi driver. (vi jobbar inga 40 timmars veckor utan oftast betydligt mer)

Mitt liv är väldigt schemalagt och för att jag ska få ihop alla dessa delar på ett bra sätt så måste jag planerar mitt liv, ibland veckor fram över för att jag ska få in allt i mitt liv som jag vill. Jag är inte längre spontan och jag har oftast inte tid ”över” alltid är det något.

Så NEJ jag är inte den där spontana Maria längre men om du vill ha min hjälp eller om du vill ses hör gärna av dig i tid- för jag är rätt trött på att höra alla dessa suckar när jag säger nej jag kan inte eller blickar med snurrande ögon som säger – du bara prioriterar din träning.

Vad prioriterar du här i livet?

Delar du också in dina vänner i fack?

//Over And Out

Maria

Lite små funderingar……..

Ibland måste jag stanna upp och titta tillbaka, titta tillbaka på det som faktiskt gör lite ont, för det gör ont att titta tillbaka på gamla bilder och inse hur stor jag var, för jag minns nämligen inte att jag var så där stor. Det har hänt att jag har hittat gamla kläder som jag hade då, även dom påminner mig om att jag var rätt stor….

Jag var som störst under dom allra jobbigaste åren, du vet dom där känsliga åren då man försöker hitta sig själv, vem är jag vad vill jag och varför? Under dom jobbigaste åren gick jag i Björkhagaskola en skola som jag kom att HATA. Jag var aldrig mobbad jag minns inte att någon sa eller kallade mig elaka saker, kanske hade jag tur? För så elaka som barn kan vara mot varandra så får jag skatta mig lycklig över att jag aldrig kände mig mobbad pga av min storlek. Däremot valde jag själv att dra mig undan och tillbaka för jag trivdes nog aldrig med den jag var själv.

Under mina år på Björkhaga gick jag i en Idrottsklass, trots min storlek spelade jag fotboll på elitnivå och var nog rätt bra på det jag gjorde, det var kanske det som räddade mig ifrån alla elaka ord?

Även fast jag aldrig var mobbad så minns jag åren på Björkhaga som jobbiga. Tjejerna i min klass var smala och söta som ”man” ska vara men det var inte jag, jag var helt enkelt bara Maria. Utseende fixeringen var då som idag lika hård och man skulle leva upp till vissa ideal så var det bara, men jag levde aldrig upp till dessa…

En grej som genomsyrande hela högstadiet var att man skulle vara BÄST. Tänk dig själv att sätta typ 12 killar och 12 tjejer i samma klass i stort sett alla dessa ville vara bäst i sin Sport i killarnas fall hockey och i tjejernas fall fotboll. Det gällde alltså att hela tiden bevisa för alla andra hur bra man var, om det inte var i matte eller engelska så var det på fotbollsplanen. Jag har aldrig gillat att tävla och att genomlida tre år att hela tiden behöva vinna och vara bäst var rätt jobbigt. Jag var inte mobbad men jag passade heller aldrig in.

Något som jag kom att avsky under mina år som stor och även under mina år som jag gick ner i vikt var ord som – ååå har du gått ner i vikt? – hur många kg har du gått ner?

Jag vet man kanske ska ta det som en komplimang? Att människor lägger märke till ditt hårda arbete? Men jag tog det aldrig så….

För mig betydde det att folk begrundade mig genom sina ögon hela tiden, det kändes som om folk bara dömde mig efter hur jag såg ut…..

Idag ser jag på de där med helt nya ögon men då hatade jag de…..

Idag blir jag bara glad när människor lägger märke till hur min kropp förvandlas,

Människor undrar kanske varför jag lägger ut bilder på mig själv? Jo för att vara helt ärlig är det för det första för att jag KAN för det andra för att jag är stolt över min resa och min utveckling. Jag har gömt min kropp i så många år men jag tänker inte göra det längre. Så länge jag kan minnas har jag haft stora problem med att vissa min kropp det har varit såååå jobbigt. Och när jag tittar tillbaka på gamla bilder så förstår jag faktiskt varför… Med det här menar inte jag att jag ser ner på människor som är stora eller på något sätt skulle tycka det är fel att vara stor. Jag önska bara att jag kunde haft en tillstymmelse av gott självförtroende och en bra självkänsla när jag var stor. Jag önska att jag kunde hitta en bild på mig från förr där jag ser genuint lycklig ut, men jag tror inte dom bilderna finns. Med det säger jag INTE att jag gick runt och var olycklig under hela min barndom.

Jag är inte nöjd med min kropp idag det är långt kvar innan jag kommer vara nöjd, vissa dagar kan jag knappt titta mig själv i spegeln för att jag känner mig i så dålig form.

Kommer man någonsin vara nöjd??

Med tanke på min bakgrund och hela min resa från överviktig till den jag är idag så blir jag ibland rädd, rädd för att tappa fokus och rädd för att jag ska tappa kärleken till träningen och rädd för att tappa fokus när det gäller min diet. Tro mig jag älskar de men jag är bara så rädd för att tappa den kärleken och glöden jag har för min träning.

 Jag lever inte under några tvång eller måsten jag lever mitt liv som jag vill och jag älskar min träning så tro inget annat….

Men jag är helt enkelt rädd för att bli mitt gamla jag, Rädd för att möta alla dom där känslorna igen.

Det är därför jag för alltid kommer vara tacksam för all hjälp jag får under min resa och jag kommer ALDRIG sluta tjata om det, ni som gjort eller gör en sådan här resa förstår nog vad jag menar.

Sarah hur ska jag kunna tacka dig?

Det är du som hjälper mig när jag är rädd för att tappa fokus det är du som får mig att förstår vilken resa jag verkligen gör, Jag är rädd för att ibland tappa mitt fokus men jag har också lärt mig att så länge jag har henne vid min sida så kan jag inte tappa fokus, så visst har jag varit livrädd för att förlora min PT om jag inte säger de så ljuger jag.

Jag vet vilket jävla tjatt men min resa innebär så många olika känslor så mycket hårt arbete och kostar faktiskt pengar så jag tänker vara tacksam och glad för att jag har The One And Only Sarah Bäckman som PT… Utan henne ingen resa…..

Jag är inte överviktig idag men dom där känslorna som jag hade då kan ibland komma tillbaka, då är det faktiskt rätt grymt att ha alla dessa bilder före och efter.

Då inser jag att jag har kommit ganska långt på min resa. Så svar JA jag kommer fortsätta vara som många anser besatt av min kropp och utveckling….

Sluta aldrig drömma en dag kanske din dröm blir verklighet.

Nu vidare och mot mina mål….

Over And Out // Maria 

I don't give a damn what you think,

I'm doing this for me, so fuck the world

Ibland är det tungt och ibland är det jobbigt men för det mesta är det fruktansvärt kul. Det gäller att våga drömma stort och försöka nå sina drömmar. Vi kan inte mer än misslyckas men om vi aldrig vågar försöka kommer vi heller aldrig få uppleva känslan av att vinna och nå målen.

Min resa går upp och den går ner. Under dom 5 senaste veckorna har det hänt en hel del saker med min kropp som till och med jag ser, det är en utveckling som faktiskt får mig att le och känna mig stolt över det hårda arbete som jag har lagt ner på min kropp.

Bild 1 Maj Bild 2 September Bild 3 Oktober

 Bilder där uppe- agusti- nedan oktober

Tro på din egen styrka- men….

För att vara helt ärlig skulle jag aldrig klarat av den här resan utan min coach Sarah Bäckman,

Utan hennes hjälp hade det här varit helt omöjligt.

Och jag kommer aldrig sluta tjata om det ….

För mig är det stort att ha med denna underbara människa på min resa….

För några veckor sedan var jag inne i en sådan där jobbig period då det kändes som om jag bara stod och stampade på samma ställe, motivationen sjönk helt enkelt under ett par dagar. Min vän sa då till mig

-       du skulle verkligen behöva Sarah just nu (få träna med henne)

Jag kontaktade till och med en annan PT för att jag verkligen kände att jag behövde en nytändning någon som kunde träna skiten ur mig och ge mig lie motivation och glöd igen.

Några dagar senare fick jag ett mail ifrån Sarah att hon var i Sverige. Hade nog inte träffat henne sedan maj någon gång tror jag...

Vi bokade in en pass….

Efter det passet var jag som ett barn på julafton- motivationen på topp och glöden var fan bättre än någonsin. Att få höra dom orden som hon sa till mig betyder så otroligt mycket för mig. Jag tror att jag för första gången sträckte på mig och kände mig stolt över min egen prestation. Stolt över att kroppen börjar få muskler och stolt över att jag faktiskt vågar vara stolt över mig själv.

 Nu jävlar är det full fart mot sommaren 2014

Finns bara ett mål !!!

Hon kör totalt skiten ur mig och jag har sådan där jävlig träningsvärk igen, som jag har längtat efter denna smärta… Jag hoppas de hinner bli några fler pass innan hon åker ”hem” igen. För fy vad jag kommer sakna henne när hon åker....

Jag har även börjat träna lite annorlunda vilket i sin tur har resulterat till mer träningsvärk än innan och kroppen blir tröttare på ett helt nytt sätt, lite jobbigt men kroppen vänjer sig nog snart…

Älskar att träna så att det värker Älskar när någon pressar mig över mina egna gränser.. 

Något som jag inte nämner allt för ofta – jag tror nämligen om man inte prata om det eller visar det så mycket så finns det inte?!? Funkar det inte så???

Min fot är i alla fall paj efter en liten olycka under en fotbollsmatch. Jag var återigen hos Dr i fredags och i går var jag hos sjukgymnasten. Orkar inte gå in i detalj på vad som sades men det ser inte bra ut, foten är JÄTTE instabil den är fortfarande svullen fast det gått 3 veckor sedan skadan,,,,,  Jag kan inte använda foten som man ska och sjukgymnasten tykte att de såg så illa ut så jag fick inte ens  ett träningsprogram för att träna upp foten…hm….

Nu väntar röntgen igen för att ta reda på hur ledband mm ser ut inne i foten…

Just nu känns det lite skit att foten ska sätta stopp för så mycket. Fot jävel !!! och mest rädd är jag för att någon ska nämna ordet operation igen !!!!

Men nog om foten för om jag inte pratar om problemet så finns de inget problem..

Ne nu ska jag sova kl ringer 04.00 i morgonbitti för en timmes PW och sen vidare ut i skogen med hundarna..

Våga lev din dröm, våga drömma stort, du kan inte mer än trilla ner för att sedan resa på dig igen och försöka igen..

Tro på dig själv- våga misslyckas men framför allt våga lyckas...

Kan jag Kan du !!!!

Over And Out

// Maria M-S-S

ca 12 månader mellan bilderna 

Tänk att 18 månaders slit och krigande äntligen börjar ge lite resultat.

Tänk att flera månaders med tvivel tårar och slit byttes ut till ren glädje.

Tänk att dom här 18 månaderna har hjälpt mig att må bättre och äntligen få mig att börja acceptera det jag ser i spegeln.

Tänk att jag i 18 månader har gått på olika dieter och träningsprogram som min PT Sarah Bäckman har gjort till mig.

Tänk att jag inte ätit rent godis chips snabbmat mm på 18 månader.

För 1 år sedan stod jag på MM Sports och höll i ett Better Bodies Line, jag ville så gärna ha det för det var ju så snyggt, men jag skulle aldrig våga ha det på gymmet för det är bara människor med snygga vältränade kroppar som ska bära kläder med den texten och sådana träningskläder. Dessutom var det ett tajt linne som bara skulle framhäva alla mina magar som hängde där och dallrade.

Men jag köpte ändå det där linnet, dom första månaderna använde jag faktiskt de men jag hade ALLTID en träningsväst utanför så att man inte skulle kunna se linnet och se formen på min kropp.

En bra väst som täckte allt det jobbiga !!

Jag hatade allt som hette träningskläder i början – jag vägrade att sätta på mig tajta kläder. I början tränade jag i mjukisbyxor och T-shirt . Men sakta men säkert har jag börjat våga använda tajta kläder och sakta men säkert har texten Better Bodies börjat synas. Jag vet att jag fortfarande har en mage som syns och den retar mig otroligt mycket ibland men jag mår inte dåligt över det längre för jag vet att den ska bort. För hårt arbete har äntligen börjar ge synliga resultat.

I lördags för exakt 1-årsedan stod jag med det där linnet i handen- det linnet betyder otroligt mycket för mig, den symboliserar en del av min resa, den symboliserar en slags seger för mig- en seger som innebär att jag sakta men säkert börjar acceptera min kropp, att jag vågar träna bland vältränade och snygga människor- att jag tog det där första läskiga steget in på SATS.

Känslan av att våga lägga upp bilder på en kropp som börjar få muskler är stort för mig-

för 18 månader sedan skulle jag ALDRIG drömma om att lägga upp en träningsbild på MIN kropp….

I söndags köpte jag en tröja i Samma färg och med samma text- den här gången kan jag inte riktigt gömma texten på samma sätt då det är en tjocktröja. Och vet du vad? Jag vill inte gömma den heller…

Tänk vad dom här 18 månaderna har gjort med min kropp både fysiskt och psykiskt.

Slit svett tårar skratt glädje ilska gemenskap i en salig blandning men till största del är det här en otrolig resa jag är på.

Min träning och diet är inte något jag börja gör- det är mitt liv det är min livsstil !!.

Nu fortsätter min resa, kroppen ska formas med muskler och magen SKA bort.

Glöm Aldrig – Kan Jag Kan Du !!

// Over And Out 

/ För evigt tacksam för att jag har Sarah  som gör den här resan möjlig